Nygammalt verktyg.

Förra veckan satte jag papper och penna i händerna på mina elever och bad att de skulle skriva om sin mamma. De skulle jobba själva och jobba med pennan som verktyg. Vi som i vanliga fall jobbar i par och har datorn som verktyg.

Resultatet var intressant. Några satte igång att skriva på en gång. För dem gick det fort och lätt och språket var varierat och riktigt. Några andra kom också igång fint men blev fort trötta i handen och avslutade därför sin text relativt snabbt. Några blev alldeles tafatta av att plötsligt inte ha någon att bolla idéer och tankar med i skapandet av texten. Hela deras kroppsspråk visade att de ville närma sig en kompis för att få stöd i processen. För några få blev utmaningen alldeles för stor och de lyckades bara få ned några enstaka ord.

Nu vet jag att samarbetet hjälper dem att växa och att många fortfarande behöver det yttre samtalet för att forma egna inre tankar om språket. Jag vet att de kan en hel del om hur det skrivna språket fungerar, hur man bildar meningar och hur de vanligaste orden stavas. Jag vet också att några behöver någon att hålla i handen för att känna sig trygga med pennan som verktyg. Jag vet nu vilka förutsättningar vi har inför lästa läsår. Siktet inställt.