5-åringens första riktiga cyklelsäsong är intensiv. Han cyklar hela dagarna.
Runt, runt, ned i diket, upp ur diket, i gupp och vattenpölar.
Vill pröva sina nyvunna färdigheter. Med blåmärksfläckiga sommarben vill han cykla uppför branta backen till dagis. Halvvägs kvider han vädjande:
- Kom igen nu benen! Bara lite till. Svik mig inte. Kom igen.
Och benen kom igen. Branta backen är besegrad. Nya mål i sikte. Längre, fortare, brantare. En helt ny värld att erövra.
2 kommentarer:
Jag blir så berörd. Jag minns när mina barn lärde sig cykla... en gammal man satt på en parkbänk...och så reste han sig upp på vingliga ben... tittade bedjande på mig...kan inte jag få... och så tog han tag i stödet och hjälpte min son att lära sig cykla. Efteråt sa han - jag fick så många minnen - jag behövde göra något åt dem... Detta att göra...
Jo nog möter man en del människor som får något längtansfullt i blicken. Kanske man skulle bjuda in dem att vara med och dela stunden med oss.
Skicka en kommentar