-Du, Erica, jag vill säga en sak ... jag har tänkt på det ett tag, säger kollegan lite försiktigt där hon står vid kaffeautomaten. Jag bläddrar snabbt igenom de senaste veckorna i mitt minne och kan inte hitta något som skulle kunna vara "något man går och tänker på".
- Jo, fortsätter hon trevande, kommer du ihåg när den där eleven försökte förklara ett spel för dig?
- Ja .. jo..., svarar jag frågande.
- Ja, då gjorde jag nåt dumt.
- Vad då, vad tänker du då på?
- Jo, jag la mig i...och förklarade, och sedan ångrade jag att han inte fick klara det själv. Ni hade ju ett sånt bra samtal och jag bara klampade in med min förklaring.
- Jaha, var det inte värre, skrattar jag lättad och tänker skamset på alla gånger jag lägger mig i när Louise, Ingela, studenterna eller eleverna samtalar med varandra... ja maken och mina egna barn också för den delen. Varför kan inte jag låta dem ha sina samtal i fred?
Hur var det nu... Tala är silver och tiga är guld. :) Ändring utlovas.
3 kommentarer:
Oj vad jag känner igen mig... Min sambo är en extremt lugn typ och alltför många är de gångerna då jag liksom svarat i hans ställe, huvva vad hemskt det låter men det är tyvärr sant. På jobbet är jag bättre...ändå händer det att jag "flikar in" en förklaring/förtydligande/svar alldeles för tidigt. Häromdan läste jag på baksidan av en lärartidning en intervju med Anne-marie Körling som sa så klokt att hon i mötet med elever vill vara frågan inte svaret. Det är ord jag verkligen vill bära med mig OCH praktisera i praktiken. /Jenny
Anne-Marie Körling
Ooops...vet inte vad jag gjorde i mitt förra inlägg då Anne-marie Körlings namn hamnade längst ner, jag hoppas det framgår att det inte var hennes inlägg (ska förhandsgranska hädanefter:)..../Jenny
Det är inte så lätt att leva som man lär.
Skicka en kommentar